Rökstenen, med signum Ög 136, är en av Sveriges mest kända runstenar. Med sina cirka 760 tecken anses inskriften vara världens längsta runinskrift. Stenen står vid Röks kyrka i Ödeshögs kommun i Östergötland och sägs ibland vara startpunkten för den svenska litteraturens historia, som det äldsta bevarade litterära verket. Här berättar vi om stenens historia, dess gåtfulla text, chiffren och de olika teorierna om varför den restes.
Stenen och dess ålder
Rökstenen är ett block av ljusgrå finkornig granit, cirka 382 cm hög (varav 125 cm under marken), 138 cm bred och mellan 19 och 43 cm tjock. Stenblocket har troligen hämtats i närheten. Den restes sannolikt under första halvan av 800-talet. Det talar det ålderdomliga språket för, en tidig form av fornnordiska som skiljer sig från språket på 1000-talets runstenar. Ett avsnitt har också tolkats som att Tjodrik – allmänt antagen vara Theoderik den store – dog för nio mansåldrar sedan, vilket även det pekar mot början av 800-talet.
Upptäckten och flyttarna
I början av 1600-talet upptäckte riksantikvarien Johannes Bureus att stenen var inmurad med framsidan utåt i en tiondebod vid Röks medeltida kyrka. Han publicerade en teckning av stenen 1624. På 1670-talet återgav fornforskaren Johan Hadorph stenen på ett träsnitt. I en beskrivning av Östergötland från 1760-talet kallas runstenen i kyrkobodsmuren för ”aldeles obegripelig och oläslig”.
När den gamla kyrkan och tiondeboden revs 1843 upptäckte man att stenen hade runor på alla sidor. Den murades in i vapenhuset i den nya kyrkan, men på uppmaning av Vitterhetsakademien togs den ut igen 1862 och restes vid kyrkogårdsmuren. År 1933 flyttades den till sin nuvarande plats utanför kyrkogården och fick ett skyddande tak.
Namnet Rök
Namnet ”Rökstenen” är något av en tautologi: stenen heter så eftersom den hittades i Rök, men orten kan ha fått sitt namn efter stenen. Det fornnordiska ordet raukr, fornsvenska røk, betyder ungefär ”stapel” eller ”toppigt föremål”. En alternativ förklaring kopplar namnet till vatten eller dimma.
Texten
Alla stenens sidor, även ovansidan, är nästan helt täckta med runor, främst av kortkvisttyp. Ristningen är jämnt och fint huggen av en yrkesman och noggrant planerad för att utnyttja hela stenen. Inskriften inleds med att Varin reste stenen efter sin döde son Vämod. Texten berättar en dunkel historia om flera kungar och återger troligen delar av en nordisk mytologi som sedan gått förlorad. Den är sannolikt avsiktligt dunkel, med poetiska ord som valrauf (”krigsbyte”).
Större delen är ristad med den yngre runraden, som bara hade 16 tecken. Samma tecken fick därför stå för flera ljud – ”t” kunde betyda både t och d. Orden skrivs ihop utan mellanrum, så ett återkommande uttryck kan läsas antingen ”jag säger för de unga” eller ”jag säger det folkminnet”. Strukturen är ändå symmetrisk: tre delar med två frågor och ett mer eller mindre poetiskt svar vardera, en form som liknar den poetiska gåtleken i Snorre Sturlassons Edda.
Teoderik-strofen
Raderna 9–11, Teoderik-strofen, är skrivna på versmåttet fornyrdislag. De berättar om Tjodrik, ”den dristige, sjökrigarnas hövding”, som nu sitter rustad på sin häst med skölden fäst. Forskare vid Göteborgs, Uppsala och Stockholms universitet har på senare tid föreslagit att inskriften i stället syftar på en klimatkris – fimbulvintern – efter de extrema väderhändelserna åren 535–536.
Chiffer och lönnskrift
Raderna 21–22 använder den äldre 24-typiga futharken, kanske för att förvirra läsaren. Raderna 23–28 anses vara chiffer eller lönnskrift. På rad 23 står en till synes meningslös teckenföljd, men om varje tecken ersätts med det närmast följande i runraden blir texten läsbar. Här finns även isrunor, kvistrunor och talchiffer, där kvistarnas antal anger runans ätt och plats i ätten. På den sista raden åkallas guden Tor.
Varför restes stenen?
Forskare har föreslagit flera förklaringar. Enligt Elias Wesséns teori restes stenen enbart för att hedra den döde sonen, och de mytiska avsnitten var en hyllning. Otto von Friesen menade att Varin ville egga sin ätt till hämnd för sonens död. En tredje teori är att Varin var ättens berättare, en tul, och ville bevara ättens myter i sten när sonen, som skulle ha fört dem vidare, dog.